Promisciuous Mom, bara lagom dysfunktionell
Jaa.. Vad skall man säga?
Kände mig smått missnöjd med blogspot och testar mina vingar på alternativa sidor. Typ som denna.
Jag är nog bara jävligt petig, men jag vill känna mig hemma när jag väl skall få tummen ur och faktiskt skriva ett par rader.. När barnen sover löper mamman amok på skrivbordet.
Jag sitter på sängen med datorn i knät och ser dum ut. Nattade min älskade lilla dotter för några timmar sen. Inte nog med att jag är så oerhört skadad att jag nynnar psalmer i lugnande syfte för henne, utan när jag nattar henne brukar jag sjunga låtar jag tycker om. Det blir ofta Hellström och The Smiths. Ikväll blev det en låt som ekat i mig hela natten, hela dagen - Kärlek är en brev skickat tusen gånger.
http://www.youtube.com/watch?v=flQ8XJDIFGc&feature=related
Det blev sådär knasigt då. Utan att gråta, utan att yttra ett ljud mer än denna hatälskade texten, strömmade tårarna som ätran genom stan. Inte för att jag är ledsen, inte för att jag är arg, inte för att jag är.. sårad som fan helt enkelt. Faktiskt inte. För att jag efter så många år äntligen kunnat släppa att jag förut varit det.
Gårdagens konsert var fan bättre än.. allt. Allt förutom min dotter.
Säkert! var bättre än jag föreställt mig live. Trodde inte hon skulle vara så.. briljant ändå.
The Ark var The Ark. Enough said, egentligen. Känns som att texterna tränger igenom kläderna och musiken kittlar huden, de fantastiska männens själar sluter sig kring varenda hårsäck man har.... Det går inte riktigt att förklara nå vidare.
.. men Håkan. DET går inte att förklara ALLS, överhuvudtaget. Vad den mannen lyckades, tillsammans med sitt fantastiska band, göra med mig och resten av publiken igår är en.. jävla gåta såhär efteråt. Det var som om de vrängde mig ut och in och plåstrade om mig tillsammans med lite aloevera-salva och vrängde tillbaka mig igen. Mer hel än på länge. Jag blir helt salig bara jag tänker på det.
Hm. Tja, mer då? Dagen har varit en enda hel dimma. Klädde inte ens på mig ordentligt. Helt slut i kropp och huvud efter igår. Som efter healing. Vaknade sent, gav Minnski mat och satte oss framför tvn och där har vi suttit sen dess med undantag för att hämta mat, och nu då, när jag lagt henne och jag sitter vid datorn och snart skall sova. Försöker minnas vad det var som tog på mig så hårt igår. Livet, antagligen.
Nu sover Minna med ena ögat öppet. Är det ett släktdrag? Hennes morbror brukar också sova med ena, eller båda, ögonen öppna. Det är rätt läskigt faktiskt, för det känns som att man blir utstirrad.
Ja, ja, sånt är livet.
Jag borde egentligen göra iordning flaskor till henne istället för att sitta här.. Men det är dendär tummen, alltså.
Kände mig smått missnöjd med blogspot och testar mina vingar på alternativa sidor. Typ som denna.
Jag är nog bara jävligt petig, men jag vill känna mig hemma när jag väl skall få tummen ur och faktiskt skriva ett par rader.. När barnen sover löper mamman amok på skrivbordet.
Jag sitter på sängen med datorn i knät och ser dum ut. Nattade min älskade lilla dotter för några timmar sen. Inte nog med att jag är så oerhört skadad att jag nynnar psalmer i lugnande syfte för henne, utan när jag nattar henne brukar jag sjunga låtar jag tycker om. Det blir ofta Hellström och The Smiths. Ikväll blev det en låt som ekat i mig hela natten, hela dagen - Kärlek är en brev skickat tusen gånger.
http://www.youtube.com/watch?v=flQ8XJDIFGc&feature=related
Det blev sådär knasigt då. Utan att gråta, utan att yttra ett ljud mer än denna hatälskade texten, strömmade tårarna som ätran genom stan. Inte för att jag är ledsen, inte för att jag är arg, inte för att jag är.. sårad som fan helt enkelt. Faktiskt inte. För att jag efter så många år äntligen kunnat släppa att jag förut varit det.
Gårdagens konsert var fan bättre än.. allt. Allt förutom min dotter.
Säkert! var bättre än jag föreställt mig live. Trodde inte hon skulle vara så.. briljant ändå.
The Ark var The Ark. Enough said, egentligen. Känns som att texterna tränger igenom kläderna och musiken kittlar huden, de fantastiska männens själar sluter sig kring varenda hårsäck man har.... Det går inte riktigt att förklara nå vidare.
.. men Håkan. DET går inte att förklara ALLS, överhuvudtaget. Vad den mannen lyckades, tillsammans med sitt fantastiska band, göra med mig och resten av publiken igår är en.. jävla gåta såhär efteråt. Det var som om de vrängde mig ut och in och plåstrade om mig tillsammans med lite aloevera-salva och vrängde tillbaka mig igen. Mer hel än på länge. Jag blir helt salig bara jag tänker på det.
Hm. Tja, mer då? Dagen har varit en enda hel dimma. Klädde inte ens på mig ordentligt. Helt slut i kropp och huvud efter igår. Som efter healing. Vaknade sent, gav Minnski mat och satte oss framför tvn och där har vi suttit sen dess med undantag för att hämta mat, och nu då, när jag lagt henne och jag sitter vid datorn och snart skall sova. Försöker minnas vad det var som tog på mig så hårt igår. Livet, antagligen.
Nu sover Minna med ena ögat öppet. Är det ett släktdrag? Hennes morbror brukar också sova med ena, eller båda, ögonen öppna. Det är rätt läskigt faktiskt, för det känns som att man blir utstirrad.
Ja, ja, sånt är livet.
Jag borde egentligen göra iordning flaskor till henne istället för att sitta här.. Men det är dendär tummen, alltså.
Kommentarer
Postat av: Linda-Marie
ÅH TACK! Ja, jag kan lägga upp fler imorgon så kan du spara då! :)<3
Trackback
