Promiscuous Mom

Varför skall man vara så in i helvetes velig för? En väldigt stor del i mig fullständigt fet-ilar så fort jag funderar på min skolgång. 10% av allt som skall vara gjort är det och jag har ingen direkt inspiration till att gå till skolan längre. Jag älskar min klass och jag gillar min inriktining. Jag tror bara att det faller in på fel tid, under fel period av livet. Tiden då ALLT och inget händer. Hur det nu kan kännas så.

Jag tror jag behöver någonting som är.. lite mindre. Eller borde jag kanske pausa helt? Gick jag tillbaka till skolan för tidigt iallafall? Det gjorde jag vid närmare eftertanke nog inte. Jag har ju ändå uppskattat en hel del av alla upplevelser man fått under terminens gång. Men jag saknar Minna så. Och snart har hon dagis. Och då är det försent att vara hemma med barn.

I drömmen gick jag med ryggen rak
Hade en anledning, en riktning
Nyp inte armen, ta mig inte här ifrån

Så när skall man egentligen hitta rätt, veta rätt? Vad i hela helvetet skall jag göra nu? "Jag får liksom ingen ordning".

Jag har lovat på heder och samvete att jag skall uppdatera idag. Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva bara. Det händer så mycket just nu men så lite som är värt att berätta om.

Skolan går fortsatt lite sådär, vi är ute och lussar i stormar och Minna växer så det knakar.

Jag har nog inte lämnat in en enda uppgift under hela terminens gång. Jag ligger så långt efter i matten så jag nästan bara vill spy när jag tänker på det och jag har inte deltagit i en enda klassgympa. Att jag mår minst sagt dåligt över skolsituationen är väl inget jag behöver säga. Som tur var så har jag väl ganska förstående lärare men jag är nog ganska missnöjd över vår handledare. Skulle gissa att han har ungefär lika mycket svårigheter som jag, att han säkert också är ett bokstavsbarn. Jag behöver struktur. Mer än någonsin. Det är ingenting han skulle kunna ge mig, inte en chans.

Jag och Amanda är redo att slåss för vår sak, och jag hoppas skolan blir lättare för oss efteråt.

Lussandet, ja! Som alla säkert vet är det Emma Hansson som är årets Lucia. Mycket värdig vinnare, enligt min åsikt. Jag gissar att hon var supernervös under vårt första framträdande med rätt Lucia i spetsen - men jag tycker hon klarade det galant! Kyrkfolket verkade vara MER än nöjda trots oss nasala och förkylda tärnor.

Ikväll har vi ytterligare ett framträdande. Jag tycker det skall bli kul, det tycker jag alltid. Roligast är nog hur nöjda alla verkar efteråt över oss. Vi kan lugnt säga att vi får oss en liten egoboost alltså ;)

Och ja.. Minna. Mitt lilla hjärtegryn.

Allt går som vanligt, fastän hon till och från har feber och hon är snorig som tusan hela tiden. Jag antar att det är klimatet och alla äckliga bakterier som härjar runt. Men hon är för det mesta lika glad som vanligt och jäklas med sin mamma.. När man säger till henne att säga mamma så säger hon pappa. När hon får vara utan blöja i någon minut kissar hon på sin mamma. Hon stoppar saker i munnen fastän mamma inte tycker om det och hon drar mig i håret. Haha, så härlig är hon! Så glad och fin.

.. Och hon är MIN, BARA MIN! <3